We will all say goodbye But that's alright Happens to everyone,The "alright" part is a lie,But that's alright We tell it to everyone
Igår hade vi en christmas-dinner med klassen. Klassisk engelsk christmas-roast, vin och christmas-crackers. Love it. Middagen var på Varsity, en pub på campus, och en ganska stor del av kursarna var närvarande. Trevligt! Efter det åkte jag och Gemma och Ana till Coventry till ett international christmas-party på en klubb. Vi dansade under fake-snö till klockan fyra på morgonen. Idag är jag helt slut. Börjar bli gammal eller något.
Idag har jag även sagt hejdå till de i klassen, och några i korridoren som lämnat för julledigt. Kurserna är över och nästa vecka är det praktik i fem dagar som gäller innan vi åker hem. Helt sjukt.
Vi körde secret santa i korridoren och jag fick en t-shirt med en textrad från Michael Jacksons thriller på. Det får mig att tro att jag kanske inte vart så osynlig, anonym och outsider som jag trott jag vart.
Har packat ihop mina saker för imorgon måste jag flytta till en annan korridor eftersom mitt rum sorligt nog är uthyrt till conference-people. Suck. Underbara Ana och Gemma har lovat att hjälpa mig med flytten imorgon, vilket betyder väldigt mycket.
Inatt är alltså sitta natten i J45 på rootes. Hejdå. Bara sådär.
Imorgon åker vi till Birmingham för den sista gången detta året. Troligtvis inte sista gången någonsin. Jag har insett att jag nog aldrig kommer bli klar med detta landet.
PUSS
Återträff med Worcester
(Bilden är inte från Worcester, utan från en gata i Oxford. Tyckte dock det var passande för detta inlägg)
I lördags åkte jag alltså till Worcester. Har inga bilder från helgen så jag tänker försöka låta orden beskriva denna upplevelse.
När jag satt på tåget kände jag mig otroligt lustig, alldeles pirrig i en blandning av nervositet och späning.
En slags skräckblandning förtjusning att åka tillbaka till staden jag bodde i ett år som nittonåring. Det som kändes mest lustigt var kombinationen av känslan av att ha utvecklats till en helt annat människa samtidigt som jag känner mig som exakt samma person som för fem år sen.
Tåget rullade in på Worcester Foregate Street vid lunchtid, och Elodie stod där och väntade. Kändes precis som vanligt, himla kul att träffa henne. Vi åkte hem till hennes hus där hon visade mig runt och jag lämnade min väska. Sen åkte vi in till stan och käkade lunch på Boston Tea Party. Vi hade dessutom fem år av händelser att berätta om. Mycket har hänt. Senast jag såg henne var hon tjugofem, singel och delade lägenhet med fyra andra tjejer. Nu är hon tjugonio, mitt uppe i att renovera hus, rasta sin hund och planerar att skaffa barn med sin sambo.
Vi kollade även i lite affärer och strosade runt. Alla minnen från 2010-2011 kom tillbaka, och det slog mig att nästintill varje centimeter av de där gatorna har minnen inpräntade i sig.
Vi åkte sedan hem till Elodie och lagade mat. Hennes sambo Geoff kom hem från jobbet och nästan innan han hunnit presenterat sig frågar han "D'you want a drink?". Han berättar sedan om sin kompis som precis fått barn och hur denna kompis endast kan prata om sitt barn. När jag påpekar att det är gulligt säger han "No,Blokes aren't suppose to do that ,are they?". Urtypen av en brittisk kille helt enkelt.
Efter vi ätit upp maten gör jag och Elodie oss iordning för en utekväll. Vi körde en klassisk Worcester-night , vilket innebär Heroes Bar, Sin och Tramps. Jag trodde att jag skulle känna det som att jag vuxit ifrån det, och att jag skulle inse att det var trashigt eller likande. Men vet ni vad? Jag älskar det ännu mer. Dessa ställen kommer nog alltid göra mig lycklig. Det är förknippad med så mycket eufori, romantik och bubbliga känslor. Stackars Elodie som tidigare sagt att nej, hon är för gammal för dessa ställen hängde tappert med och dansade hela natten med mig.
Nästa dag går vi en promenad med Elodies hund innan jag tar tåget tillbaka. Jag kände den där vanliga gamla tillfredsställda känsla man har efter en härlig helg, men samtidigt lite vemod såklart Jag vet inte när, eller ens om jag kommer återse denna lilla stad igen. Jag tänkte också att det är två veckor kvar tills jag åker hem. TVÅ VECKOR: Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill.
PUSS
