Stina

 

I lördags åkte jag alltså till Worcester. Har inga bilder från helgen så jag tänker försöka låta orden beskriva denna upplevelse.

När jag satt på tåget kände jag mig otroligt lustig, alldeles pirrig i en blandning av nervositet och späning.

En slags skräckblandning förtjusning att åka tillbaka till staden jag bodde i ett år som nittonåring. Det som kändes mest lustigt var kombinationen av känslan av att ha utvecklats till en helt annat människa samtidigt som jag känner mig som exakt samma person som för fem år sen. 

Tåget rullade in på Worcester Foregate Street vid lunchtid, och Elodie stod där och väntade. Kändes precis som vanligt, himla kul att träffa henne. Vi åkte hem till hennes hus där hon visade mig runt och jag lämnade min väska. Sen åkte vi in till stan och käkade lunch på Boston Tea Party. Vi hade dessutom fem år av händelser att berätta om. Mycket har hänt. Senast jag såg henne var hon tjugofem, singel och delade lägenhet med fyra andra tjejer. Nu är hon tjugonio, mitt uppe i att renovera hus, rasta sin hund och planerar att skaffa barn med sin sambo.  

Vi kollade även i lite affärer och strosade runt. Alla minnen från 2010-2011 kom tillbaka, och det slog mig att nästintill varje centimeter av de där gatorna har minnen inpräntade i sig. 

 

Vi åkte sedan hem till Elodie och lagade mat. Hennes sambo Geoff kom hem från jobbet och nästan innan han hunnit presenterat sig frågar han "D'you want a drink?". Han berättar sedan om sin kompis som precis fått barn och hur denna kompis endast kan prata om sitt barn. När jag påpekar att det är gulligt säger han "No,Blokes aren't suppose to do that ,are they?". Urtypen av en brittisk kille helt enkelt.

 

Efter vi ätit upp maten gör jag och Elodie oss iordning för en utekväll. Vi körde en klassisk Worcester-night , vilket innebär Heroes Bar, Sin och Tramps. Jag trodde att jag skulle känna det som att jag vuxit ifrån det, och att jag skulle inse att det var trashigt eller likande. Men vet ni vad? Jag älskar det ännu mer. Dessa ställen kommer nog alltid göra mig lycklig. Det är förknippad med så mycket eufori, romantik och bubbliga känslor. Stackars Elodie som tidigare sagt att nej, hon är för gammal för dessa ställen hängde tappert med och dansade hela natten med mig. 

 

Nästa dag går vi en promenad med Elodies hund innan jag tar tåget tillbaka. Jag kände den där vanliga gamla tillfredsställda känsla man har efter en härlig helg, men samtidigt lite vemod såklart Jag vet inte när, eller ens om jag kommer återse denna lilla stad igen. Jag tänkte också att det är två veckor kvar tills jag åker hem. TVÅ VECKOR: Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill.