Stina

Hej!

Sitter nu på Hotel Union, ett hotell som har väldigt bra wifi-connection. Jag tänkte att jag skulle försöka mig på att göra någon form av sammanfattning av de veckorna som gått. 

Har varit på Cuba i cirka 3 veckor och det känns som en evighet. Ett nytt liv, en ny dimension. 

Värmen är ibland outhärdlig och har insett att det egentligen är bäst att stanna inomhus mitt på dagen. Värmen kanske också är en av anledningarna till varför saker och ting är väldigt flexibla här. Ingen orkar vara effektiv i detta klimat. 

 

Skolan har äntligen kommit igång och jag är hitills nöjd med kursen. Läraren för nybörjargruppen som jag går i heter Ernesto och är verkligen en personlighet. Han illusterar betydelsen av vissa ord och uttryck med livigt gestikulerande och vi skrattar gott flera gånger per lektion. Så kul med en lärare som gör lektionerna till ett glädjemoment. Gör det ju lättare att lära sig  Ett problem med skolan är dock toaletterna. Har lite ångest varje gång jag måste gå eftersom de inte går och spola och är allmänt äckliga. Fast har börjat vänja mig. 

 

Annars har jag en väldigt härlig tillvaro här. Går salsa-lektioner två gånger i veckan, och även om det känns svårt ibland så har jag nog börjat lära mig. Brukar belöna mig själv(och svalka mig) med en mojito efter lektionerna :)

Annars hänger vi en del på Malecon, strandpromenaden och umgås tillsammans och dricker rom. Eller så sitter vi på en takterass och spelar kort (och dricker rom). Känns verkligen som att Cuba är för mig. Även om just Cienfuegos är en liten stand så är den livlig. Det spelas musik precis överallt, oftast reaggeton och människor pratar högljutt med varandra. 

 

Igår hade jag lite feber så vilade hela dagen, men idag mår jag som tur är bättre. Imorgon är det en ny vecka med nya spanskalektioner och salsalektioner. 

Besos. 

 

Hej!

Vet inte riktigt vart jag ska börja. Har varit på Kuba i 4 dagar men det känns som det är en evighet sen jag kom hit. Efter ett intensivt dygn i Havanna(med världens kaosigaste resa dit) har jag nu kommit till Cienfuegos. Jag trivs faktiskt redan! Cienfuegos är en såå mysig stad med närhet till en superhärligt strand. Det känns verkligen att jag är i Karibien. Människorna är pratglada och vart man än går är det någon som vill prata med dig. Värmen är ibland extrem, men har sätt många kubaner som går med paraply för att skyla sig från solen. Kanske nåhot att ta efter ? 

Jag bor på hos en jättesnäll familj som gör det lätt för mig att våga stapla mig fram på den lilla spanska jag kan. Har ett fint rum med AC plus egen superfräsh toalett. Vad mer kan jag önska? Kvinnan som hyr ut rummet heter Maylin och är supergullig. Här bor också hennes man och 17-åriga dotter. Dottern heter Mariam och ääälskar One direction. 

Känns dessutom redan som att min

spanska har utvecklats trots att kursen inte har börjar ordentligt än. Denna veckan är det orientation week vilket innebär att vi ska lära känna campuset etc. Känns spännsnde trots att utdelandet av information är väääldigt sporadisk. Antar jag får lära mig att go with the flow 😊 

Idag har jag åkt till stranden med några från klassen och nu på kvällen har jag ätit middag och druckit kaffe med Maylin och hennes man. Mysigt! 

Tillgången till wi-fi är komplicerad här. Som tur är bor jag precis i ett wi-fi hotspot, vilket innebär att jag har wi-fi på gatan utanför huset. Dock måste jag då ha ety wi-fi kort för att kunna logga in. Folk går runt på gatan och smygsäljer dessa kort, som om det vore knark typ. Jag får väl gå på detox helt enkelt. 

Ha det bra nu!

Besos!

Så nu är det alltså två dagar kvar. Det mesta är färdigt, packat och klart. Så nu kan jag bara vänta på att jag ska vara framme i Kuba. 

Har alltid denna osäkra känsla innan jag ska resa; har jag packat ner allt? Är det något viktigt jag har glömt? Men tror faktiskt att det mesta är färdigt. 

Ikväll är sista kvällen i Jönköping, så har firat med bubbel och Cuba Libres🍾🍹 

Imorgon åker jag till min bror i Göteborg eftersom planet går ganska tidigt på torsdag morgon. Resten är ännu okänt. 

Önska mig lycka till😱 

Herregud, denna bloggen har stått still sedan december 2015. Det är alltså lite mer än 3 år sedan. Mycket har hänt sedan dess.Jag tog examen,flyttade till Göteborg och började jobba på en förskola där jag fortfarande är kvar. Men det är inte om det som jag har tänkt blogga om. Denna blogg har tidigare fått följa med på Au-pair äventyr I Worcester, Backpacker-resa i Sydostasien ,språkstudier i Montpellier samt utbytestermin på University of Warwick. Nu är det dags för ännu ett äventyr, nämligen en 4 månaders språkkurs i Cienfuegos, Cuba. Detta är något jag drömt om i flera år och nu är det bara nio dagar kvar. Känns faktiskt helt overkligt och jag kan inte riktigt fatta det.När jag sa hejdå till mina kollegor och barn på jobbet förra veckan kändes det bara surrealistiskt och som att jag skulle dit tillbaka på måndag igen. Nu är det Tisdag och jag är fortfarande inte där och ska inte tillbaka dit förens den 17 Juni då min tjänstledighet tar slut.

 

Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig av dessa fyra månader. Det är helt nytt land med en helt ny kultur och jag försöker tänka att jag ska navigera mig i allt detta när jag väl är där. För något jag lärt mig av åren är att det aldrig blir som du tänkt dig i ditt huvud, alltså är det nästan bara onödigt att föreställa dig och förvänta dig saker innan du är i det. Men som den drömmare jag är så kan jag såklart inte hindra mig själv från det. Jag ser fram emot att åka till värmen och det tropiska klimatet. Jag ser fram emot att lära mig ett nytt språk och självklart en massa annat. Jag ser fram emot att träffa nya människor och se nya platser. Jag ser fram emot att inte behöva gå upp kl 04.50 när man har öppning på jobbet. Jag ser fram emot att bara göra precis det jag känner för. Jag ser fram emot att lära mig dansa salsa och att dansa till reaggeton och cubaton på klubbarna.

Jag ser inte fram emot ha begränsad tillgång till wifi. Jag ser inte fram emot att inte ha enkel tillgång till glutefritt bröd. Mer en så behöver man egentligen inte tänka i förväg.

Av erfarenhet vet jag att det är mycket som kommer bli episkt och minnen för livet, men också mycket som kommer bli jobbigt och svårt. Och jag vet också att det är så man utvecklas som människa.

 

Är sååå spänd inför nästa vecka och de kommande månanderna.

 

 

 

I lördags åkte jag alltså till Worcester. Har inga bilder från helgen så jag tänker försöka låta orden beskriva denna upplevelse.

När jag satt på tåget kände jag mig otroligt lustig, alldeles pirrig i en blandning av nervositet och späning.

En slags skräckblandning förtjusning att åka tillbaka till staden jag bodde i ett år som nittonåring. Det som kändes mest lustigt var kombinationen av känslan av att ha utvecklats till en helt annat människa samtidigt som jag känner mig som exakt samma person som för fem år sen. 

Tåget rullade in på Worcester Foregate Street vid lunchtid, och Elodie stod där och väntade. Kändes precis som vanligt, himla kul att träffa henne. Vi åkte hem till hennes hus där hon visade mig runt och jag lämnade min väska. Sen åkte vi in till stan och käkade lunch på Boston Tea Party. Vi hade dessutom fem år av händelser att berätta om. Mycket har hänt. Senast jag såg henne var hon tjugofem, singel och delade lägenhet med fyra andra tjejer. Nu är hon tjugonio, mitt uppe i att renovera hus, rasta sin hund och planerar att skaffa barn med sin sambo.  

Vi kollade även i lite affärer och strosade runt. Alla minnen från 2010-2011 kom tillbaka, och det slog mig att nästintill varje centimeter av de där gatorna har minnen inpräntade i sig. 

 

Vi åkte sedan hem till Elodie och lagade mat. Hennes sambo Geoff kom hem från jobbet och nästan innan han hunnit presenterat sig frågar han "D'you want a drink?". Han berättar sedan om sin kompis som precis fått barn och hur denna kompis endast kan prata om sitt barn. När jag påpekar att det är gulligt säger han "No,Blokes aren't suppose to do that ,are they?". Urtypen av en brittisk kille helt enkelt.

 

Efter vi ätit upp maten gör jag och Elodie oss iordning för en utekväll. Vi körde en klassisk Worcester-night , vilket innebär Heroes Bar, Sin och Tramps. Jag trodde att jag skulle känna det som att jag vuxit ifrån det, och att jag skulle inse att det var trashigt eller likande. Men vet ni vad? Jag älskar det ännu mer. Dessa ställen kommer nog alltid göra mig lycklig. Det är förknippad med så mycket eufori, romantik och bubbliga känslor. Stackars Elodie som tidigare sagt att nej, hon är för gammal för dessa ställen hängde tappert med och dansade hela natten med mig. 

 

Nästa dag går vi en promenad med Elodies hund innan jag tar tåget tillbaka. Jag kände den där vanliga gamla tillfredsställda känsla man har efter en härlig helg, men samtidigt lite vemod såklart Jag vet inte när, eller ens om jag kommer återse denna lilla stad igen. Jag tänkte också att det är två veckor kvar tills jag åker hem. TVÅ VECKOR: Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill. 

 

 

Jag och Ana tog tåget mot Oxford tidigt lördag morgon. Det blev en himla trevlig dag av turistande i denna studentstad med flera hundra år gamla traditioner som fortfarande finns kvar. Fascinerande! 

Vi bokade en guidad runttur där det ingick entry in till vissa universitet och bibliotek och liknande. Vi såg bland annat en sal där vissa scener ur Harry Potter spelades in. 

 

Vi åt lunch på en himla mysig pub som luktade jul, och vi hann såklart med lite shopping. På tåget tillbaka på kvällen var vi båda helt slut av allt rundvandrade och shoppande. Vi räknade ut att vi hade vart igång i cirka 13 timmar. Puh! 

 

'Här är utsikten ifrån en katedral vi klättrade upp för. Så fint!

Sammanfattningsvis så var det en sjukt fin dag med fina Ana. 

Imorgon är det måndag och som vanligt är det nya tag. 

Bara tre veckor kvar nu. Whaaaaat??????? 

 

PUSS

 

 

Måndag igen. Suck. Dagen har bestått av föreläsningar och grupparbete för en redovisning vi har på torsdag. Just nu känns the workload ganska tung och det känns inte som varken jag eller min tid räcker till. Dessutom tror jag att jag har lite post-weekend-depression, om det nu finns något som kallas så. Bjuder på två bilder från The Nordic Society Ball som var i Lördags. Det var en kväll av paljettklänningar, bubbel, och dans.
Nu ska jag gå och lägga mig så att jag orkar upp tidigt imorgon och jobba. 

PUSSS

 

Magisk Helg! I Fredags var det som sagt Fratellis-konsert som gällde. Var ju lite nervös över att gå själv men det gick hur bra som helst. Njöt av det faktum att THE FRATELLIS spelade ca 200m ifrån mitt rum. Killarna gjorde mig inte besviken, framförallt Jon Fratelli hade den där utstrålningen som gör en knäsvag.De spelade alla låtarna jag hade önskat, förutom Babydoll. Gillar deras nya album starkt! 

Nu har jag varit här ungefär halva min tid här. Hur sjukt är inte det? Det gör mig stressad. Kommer jag hinna göra allt jag vill göra innan jag åker? Gör jag det mesta av mina få veckor är? Gör jag det bästa av det? Samtidigt vill jag ju förtvivlat leva i nuet, och bara njuta av att vara här. Den där balansen är svår för mig att hitta.
Jag vet ju att det finns saker jag kommer sakna så mycket när jag är i Sverige. Småsaker. De enkla sakerna som utgör vardagslivet här. Jag kommer sakna karaoke-onsdagarna på vår lokala pub Dirty Duck. Jag kommer sakna att småprata med städerska, trots att jag inte alltid förstår deras grova Coventry-dialekt. Jag kommer sakna barerna i Leamington. Jag kommer sakna att kunna ta tåget till Birmingham och njuta av shoppingutbudet där.  Jag kommer sakna möjligheterna varje kväll har här. Jag kommer sakna att iaktta det sociala spelet som utspelar sig bland tonåringarna i köket. För att bara nämna några ting.

Det är de sakerna jag måste försöka komma ihåg när jag tycker är jobbigt och svårt. Som när jag inte hänger med på en föreläsning för att jag inte kan den engelska läroplanen. Eller när jag FORTFARANDE inte fått min DBS-check som jag behöver för att göra EN veckas praktik. Eller när tvättmaskinen i tvättstugan som ligger i en annan byggnad inte vill vrida ut vattnet ur mina kläder. Eller när jag ska försöka trängas med arton stycken artonåringar i köket för att laga mat. För att bara nämna några ting.

Men jag antar att det är de positiva OCH negativa sakerna som utgör en helhet av en upplevelse. Det blir intressant att se hur jag ser tillbaka på allt sen. Även om jag inte borde tänka på det nu. Eller borde jag boka flygbiljett hem redan nu för att hitta en billig och bra? Balans? Eller? Va? 

På lördag ska jag iallafall åka till Cambridge och hälsa på Malin på Luke och deras bebis Casper! Hur fint! Och imorgon är det THE FRATELLIS. Är lite nervös över att gå själv, men jag ska låtsas vara strong, confident and indepented. 

PUSS

I helgen var Mathilda här och hälsade på! Som alltid med oss två blev det mycket episkhet.Tyvärr finns det inte ord att beskriva hur bra det var, men ska försöka sammanfatta det.
På fredagen mötte jag upp henne i Coventry och sen åkte vi hem till mig och körde The Dirty Duck och The Terrace bar. 

På lördagen körde vi Shopping, Nandos och Costas i Birmingham. På kvällen tog vi bussen in till Leamington och körde The Duke och Moo Bar. Moo Bar var FANTASTISKT med den perfekta blandingen av musik. 80-tals klassisker, Shakira , Akon och Morrissey. Dans dans dans. 

På söndagen var vi i coventry och gick på bio, Spectre såg vi. På kvällen hade vi pyjamasparty.

Imorse åkte Mathilda och det känns tomt. Det har kännst som hon har bott här permanent här i helgen, precis som hon alltid var här och delade min vardag på Warwick Uni. Så enkelt och naturligt , precis som allt var som det ska vara.
Men ska försöka inte att vara för sentimental utan istället vara glad över att ha ännu en helg som kommer gå till historien som en av de bästa. 

Avslutar med lite låttext från helgens Anthem, som också har vart helgens och framtidens motto:

 

 

Redan tisdag på den nya veckan. Vecka 6 på min vistelse här. Redan November och mitt huvud hänger inte med. Det är kyligt, fuktigt och dimmigt, precis så som jag minns höst-england.

 

Helgen som började redan i torsdags var en av de bättre helgerna här. Ska försöka sammanfatta den lite:

I torsdags efter föreläsningen åkte jag och Ana och Gemma till Coventry för en Halloween-fest för alla internationella studenter på campus. Festen var inte top-notch dock och jag fick känslan av att vara på ett språkrese-disco ungefär. 

I Fredags hade vi seminarium och efter det städade jag mitt rum riktigt ordentligt för första gången sen jag kom hit. På kvällen gick jag och Ana och Gemma till Varsity, en pub på campus som vi inte testat innan.Det var SÅÅ mysigt. Vi blev alla tre superduper-mätta.Önskar jag hade en bild på allt vi åt. Vi delade på en förrätts-platter som innehöll vitlöksbröd, onionrings, friterad kyckling och nachos. WOW: Sen en hamburgare på det. Paltkoma!

I Lördags var det Halloweenfest på campus. Var inte så positivt inställd först, men det blev en av de mest minnesvärda kvällarna här. Härlig musik, mycket dans och magi i luften. 

 

 

 

Jag ska försöka sammanfatta veckan som gått. Den har varit ganska social och intensiv så idag har unnat mig själv att i stort sätt göra igenting.

I vilket fall som helst; I Tisdags åkte jag och en finsk tjej från korridoren till Leamington för att delta i Initation för Warwick Nordic Society, vilket är en social club för alla från scandavien. Det blev en såndär kväll som man alltid kommer minnas. På onsdagen var det lectures på dagen, sen hängde jag och spanjorskorna på Dirty Duck, den lokala puben, där det var karaoke. Introducerade dem även för kopparbergs-cider. På torsdagen var det lectures igen och på kvällen åkte vi till Leamington igen, där det var fest för The spanish society, vilken jag inte är medlem men icke desto mindre hängde jag med. Det blev dans till Enrique Iglesias, Gente de Zona och Pitbull. På fredagen efter skolan lagade vi mat i Gemmas korridor.

Igår fick jag äntligen återse mitt älskade Birmingham. Det var en mycket speciell och nostalgisk känsla. Att ta tåget från andra hållet och rulla in på Birmingham New Street kändes så himla bra. Senast jag var där var jag 19. Även om tågstationen såg helt annorlunda så är det så mycket som är samma som för 5 år sen. 

I vilket fall som helst, det blev en dag av shopping, Nandos och spaning på folk. På kvällen gick vi ut i Coventry.

 

Imorgon är det två veckor sedan jag kom hit. Det känns som flera månader sen. Jag antar att det betyder att jag har haft fullt upp med att anpassa mig efter livet här, och lyckats till viss del. Har lärt känna lite mer folk här, har hängt en hel del med Ana, en spansk tjej i min klass. Vi har käkat en del pizza, shoppat och hängt på cafén bland annat. I fredags hade hennes granne lite födelsedagsfest som jag joinade, vilket blev en himla trevlig kväll. Det är intressant hur vi kommer så bra överens trots språkliga skillnader då hennes engelska inte är så bra. 

 

Förra veckan var den första hela skolveckan, och det var mestadels introduktion till de kurserna vi läser. Kan beskriva dem lite mer ingående i ett annat inlägg när jag själv fått mer insikt i dem. Klassen verkar trevlig och jag tycker jättemycket om mina föreläsare, och de som jobbar på The Department of Education. Deras kontor påminner starkt om The Office Uk, och jag äääälskar det. 

Skolvecka nummer 2 börjar idag, har föreläsning kl 12. Borde väl egentligen läsa lite, men bloggar istället, haha. 

 

Har inte direkt klickat med någon i min egen korridor än, tror det beror på att nästan alla är ca 5 år yngre än mig. Har dock varit på student Cinema med två stycken av tjejerna här, vid två olika tillfällen. Först såg vi Far from the madding crowd, som var BREATHTAKING. SE DEN. Sen såg vi Pitch Perfect 2...Se den inte. 

Själva korridoren är väldigt lyhörd och köket blir lätt crowded då vi är 18 stycken som delar det. Men även det vänjer man sig vid.