Stina

Nu har jag varit här ungefär halva min tid här. Hur sjukt är inte det? Det gör mig stressad. Kommer jag hinna göra allt jag vill göra innan jag åker? Gör jag det mesta av mina få veckor är? Gör jag det bästa av det? Samtidigt vill jag ju förtvivlat leva i nuet, och bara njuta av att vara här. Den där balansen är svår för mig att hitta.
Jag vet ju att det finns saker jag kommer sakna så mycket när jag är i Sverige. Småsaker. De enkla sakerna som utgör vardagslivet här. Jag kommer sakna karaoke-onsdagarna på vår lokala pub Dirty Duck. Jag kommer sakna att småprata med städerska, trots att jag inte alltid förstår deras grova Coventry-dialekt. Jag kommer sakna barerna i Leamington. Jag kommer sakna att kunna ta tåget till Birmingham och njuta av shoppingutbudet där.  Jag kommer sakna möjligheterna varje kväll har här. Jag kommer sakna att iaktta det sociala spelet som utspelar sig bland tonåringarna i köket. För att bara nämna några ting.

Det är de sakerna jag måste försöka komma ihåg när jag tycker är jobbigt och svårt. Som när jag inte hänger med på en föreläsning för att jag inte kan den engelska läroplanen. Eller när jag FORTFARANDE inte fått min DBS-check som jag behöver för att göra EN veckas praktik. Eller när tvättmaskinen i tvättstugan som ligger i en annan byggnad inte vill vrida ut vattnet ur mina kläder. Eller när jag ska försöka trängas med arton stycken artonåringar i köket för att laga mat. För att bara nämna några ting.

Men jag antar att det är de positiva OCH negativa sakerna som utgör en helhet av en upplevelse. Det blir intressant att se hur jag ser tillbaka på allt sen. Även om jag inte borde tänka på det nu. Eller borde jag boka flygbiljett hem redan nu för att hitta en billig och bra? Balans? Eller? Va? 

På lördag ska jag iallafall åka till Cambridge och hälsa på Malin på Luke och deras bebis Casper! Hur fint! Och imorgon är det THE FRATELLIS. Är lite nervös över att gå själv, men jag ska låtsas vara strong, confident and indepented. 

PUSS